(8 March 1826, in Vastemõisa near Suure-Jaani, Viljandi County, Estonia - 22 April 1899 in St. Petersburg, Russia) was an Estonian painter. He is considered to have been the first professional Estonian painter. He distinguished himself primarily by his portraiture and to a lesser extent by his landscape paintings. Some of his most notable pictures depict the Estonian rural life in the second half of the 19th Century. Johann Köler was the seventh child born to a peasant family. Despite the poverty of the parents Köler managed to attend the elementary and the district schools in Viljandi. Then he attended a workshop of master painters in Cesis (then in Livonia). In 1846, Köler travelled to St. Petersburg to work as a sign writer, where his talent was soon discovered. From 1848 to 1855 Johan Köler studied drawing and painting at the St. Petersburg Imperial Academy of Arts. During 1857 Köler travelled to Paris via Berlin, later returned to Germany then travelled to the Netherlands and Belgium. In 1858, he travelled across the Alps to Milan, Geneva, Florence and Rome. There, he studied in a private academy and devoted his time to watercolor technique. In Rome during 1859 he presented his composition "Christ on the Cross". Answering the call of the St. Petersburg Academy of Arts, Köler returned to the city in 1861. From 1862 to 1874 he was a teacher of the Grand Duchess Maria Aleksandrovna, the daughter of Czar Alexander II of Russia. In 1869-1870, he worked as a lecturer at the St. Petersburg Academy of Arts. From 1886 to 1889 Johan Köler worked in Vienna, Nice and Paris.  Related Paintings of Johann Koler :. | A Roman Woman | Portrait of the Daughter of Nikolai Petrovitsch Semjonov | Italian landscape | Italian landscape | Philipp Karell |
Related Artists:
Augustus Saint-Gaudens
Irish-born American Realist Sculptor, 1848-1907, He was the Irish-born American sculptor of the Beaux-Arts generation who most embodied the ideals of the "American Renaissance." Raised in New York City, he traveled to Europe for further training and artistic study, and then returned to major critical success in the design of monuments commemorating heroes of the American Civil War, many of which still stand. In addition to his famous works such as the Robert Gould Shaw Memorial on Boston Common and the outstanding grand equestrian monuments to Civil War generals John A. Logan, atop a tumulus in Chicago, 1894-97
Martin Drolling
French Academic Painter, 1752-1817,After receiving initial training from an unknown painter in Selestat, Drolling moved to Paris, where he attended courses at the Acad?mie Royale. He supplemented his education there by studying Flemish and Dutch Old Masters in the collection at the Luxembourg Palace. From the Flemish school he derived his own rich impasto, while the Dutch was to influence him in his meticulous, supremely descriptive and unsentimental style of painting as well as his choice of subject-matter: unfussy bourgeois interiors and frank portraits. Drolling first exhibited at the Salon de la Correspondance in 1781 and again in 1782 and 1789. After the French Revolution he was able to participate in the Salon at the Louvre, despite the fact that he had never become a member of the Academie Royale. He exhibited from 1793 to 1817, although the majority of his works extant today were shown after 1800. From 1802 to 1813 he was employed by the Sevres porcelain manufactory, and many of his designs were engraved.
georg von rosen
Johan Georg Otto von Rosen, född 13 februari 1843 i Paris, död 1923 i Stockholm, var en svensk konstnär och greve av ätten von Rosen. Han målade i den akademiska stilen, till stor del historiemåleri och porträtt. Han var professor vid Konstakademien 1880-1908 och dess direktör 1881-1887 samt 1893-1899. Som konstakademiens direktör kom han i stark konflikt med den nya generation av konstnärer som krävde reformer av akademiens utbildning och utställningsverksamhet, de så kallade opponenterna. Georg von Rosen föddes i Paris 1843 som son till generalkonsuln greve Adolf Eugene von Rosen (kallad "de svenska järnvägarnas fader") och hans hustru Euphrosyne Rizo-Rangabe. Hans första levnadsår förflöt i Paris, varifrån familjen flydde till Sverige under februarirevolutionen 1848. Han studerade 1855-1861 vid Konstakademien i Stockholm. 1862 besökte Rosen världsutställningen i London där han lärde känna belgaren Henri Leys' arbeten, målningar med scener från medeltiden och renässansen målade i ålderdomlig stil. Dessa verk gjorde ett stort intryck på von Rosen. Han skrev själv Stående hvarje dag i flere timmar, försjunken i åskådandet af dessa om en snart sagdt öfvermänsklig intuition vittnande bilder, som likväl flertalet i den stora hopen med likgiltighet skred förbi, drömde jag mig tillbaka in i en hänsvunnen tid och för mina yttre ögon försvann hela den öfriga utställningen, den omgifvande mängden, ja hela den existerande verlden! Då jag lemnade London, var jag på 14 dagar vorden 300 år äldre. Rosen uppsökte följande året mästaren i Antwerpen och tillbringade en tid i hans umgänge och i hans atelje. Återkommen till Sverige, inspirerad av mötet, målade han Sten Sture d.ä. intåg i Stockholm. Den medeltida stadsmiljön med det noggranna återgivandet av stenläggningen och den närmast osannolika rikedomen på byggnadsdetaljer känns igen från Leys målningar. von Rosen belönades med kunglig medalj för målningen, och blev hyllad och uppskattad av Oscar II på grund av bildspråket, som i hög grad uttryckte den oscarianska epokens ideal. Samma år begav han sig ut på resa och besökte Egypten, Palestina, Syrien, Osmanska riket, Grekland och Ungern där han studerade måleri. 1866 vistades han ett år i Rom och vistades sedan åter hos Leys fram till dennes död 1869. Därefter studerade han i Menchen under Karl Piloty och reste sedan vidare till Italien innan han återkom till Sverige 1871. Efter hemkomsten målade han Erik XIV och Karin Månsdotter. 1872 blev han ledamot av Konstakademien, 1874 blev han vice professor, 1879 kammarherre och 1880 professor i figurteckning och målning. 1881-1887 samt 1893-1899 var han direktör för Akademins läroverk. 1892-1900 var han även ordförande i Nordiska samfundet till bekämpande av det vetenskapliga djurplågeriet, numera Djurens Rätt. Han avled 1923 och förblev ogift under hela sitt liv.